I torsdags var Ylva och jag hos min kusin Linda på middag. Efter att vi ätit supergott satt vi och pratade en stund om sömn och sovrutiner. Jag vet att ämnet har varit och är hett i mammagruppen, men jag har inte riktigt känt av någon anledning att börja låta Ylva sova själv. Vi har ju bara en säng och där har vi sovit allihop.
Linda påpekade för mig att även om om jag inte har något emot att sova med Ylva som ett klistermärke på bröstet så ger jag ju heller inte Ylva chansen att hitta tryggheten i att sova för sig själv. Jag blir hennes sömntrygghet och napp. Amningen och den direkta kontakten blir tillslut förutsättningar för att somna.
Så hade jag inte tänkt på det, jag hade nog bara sett det som jobbigt ur min egen synvinkel och jag har varit beredd att offra min bekvämlighet för Ylva har ju alltid sovit bra hos mig.
Vi har ju ingen egen säng åt Ylva så jag tömde en av våra sänglådor på prylar och bäddade åt henne i den.

Första natten somnade Ylva själv efter 50 minuters tröttgråt och mig ammandes över henne i lådan. Sedan sov hon själv i 3,5h innan hon vaknade och somnade om hos mig resten av natten.
Andra natten, (igårkväll) somnade Ylva efter 30 minuter, samma process som dagen innan. Hon sov i lådan i två timmar innan hon vaknade och sov vidare hos mig.
Jag tycker hon har sovit bättre de här två nätterna och att hon har fått längre sammanhängande sömnperioder bara på de här två dagarna. Jag har också fått sova bättre och fått möjligheten till lite egen tid på kvällen. Underbart!