Monthly Archives: juli 2012

You are browsing the site archives by month.

Jag vet inte hur jag ska få tiden att räcka till för att kunna dela med mig av hur fantastiskt det är att spendera dagarna med älsklingen och vår Ylva.

Vi brukar vakna sent, runt 10-tiden, eftersom vi har varit vakna flera gånger under natten, och sedan hittar vi på något roligt på dagen och innan man vet ordet av är klockan efter 22 och hela dagen har gått… hur blir det så?

20120730-154324.jpg

Efter en tur på stan sitter vi nu på Jensens Bøfhus och inväntar vår sena lunch. Det är alltid lång väntetid på maten och svärmor blir otålig och vill springa iväg och shoppa under tiden.

Jag hade sån otur för när maten kom var min biff helt kall. Typiskt är helt vrålhungrig!
20120730-155113.jpg

Första blöjbytet

Tur att vi hade fått gravidboxar på BB för vi klarade hela blöjbehovet samt behovet av tvättservetter på det som fanns i lådorna.

Första vägningen

Vår fina Ylva vägde 3555gram (på bilden sprattlade hon till så den vikten är inte helt rätt), och var 48 cm lång. Stora tjejen för att vara född i vecka 37+2.

Mammamys

Sover tryggt bredvid pappa!

Den moderna pappan <3


Instagram: Liten fot


Instagram: Min finaste plutt!

Idag på pendeltåget från mamma!
Följ mig på Instagram: TweetJinni

Läs del 1 och del 2 om du missat dem. :)

21 JULI 2012 klockan 12.00
Hela upplevelsen kändes overklig. Jag hade precis fött vårt barn men inget var som jag föreställt mig. Istället för ett första illskrik hade rummet fyllts av tystnad och soldaten hade inte fått klippa navelsträngen, den hade varit hårt virad runt vår dotters hals två varv. Barnmorskan Titti hade rusat iväg till ett akutrum i korridoren med soldaten och undersköterskor i släptåg.

Jag var omtumlad, orolig och trött. Flera gånger hann jag undra om allt hade varit förgäves, månaderna som gravid med sjukskrivning och förlossningen. Levde bebisen?
En stund senare kom barnmorskan Titti in med vår dotter och la henne på mitt bröst, jag kände mig halvt medvetslös av allt som hänt och blev förvånad när jag plötsligt hade en bebis på bröstet. Jag skulle precis lägga min hand på mitt barn för första gången när barnmorskan sa att bebisen förlorar färg och blir blå, snabbt försvann hon med bebis och min älskling följde med.

Ovissheten var värst, jag hade ingen aning om vad som hände med bebisen. Barnmorskan Nina stannade hos mig och masserade min mage för att få moderkakan att släppa från livmoderväggen. Hon drog och lirkade med navelsträngen för att hjälpa till och efter ett tag krystade jag ut moderkakan. Massagen av magen gjorde väldigt ont och efter att moderkakan släppt blödde jag ganska mycket. I journalen läste jag senare att jag fått dropp för att blödningen skulle avstanna. Jag kommer ihåg att Nina visade mig moderkakan och hinnorna men nu i efterhand har jag faktiskt inget minne av hur det såg ut. Märkligt.

12.30 – Att bli sydd i vajajnan
Älsklingen kom tillbaka till rummet när jag skulle sys i vajajnan (lånat ord från www.attvaranagonsfru.se). Han hade inte så mycket att rapportera, men vår dotter hade blivit inskriven på Astrid Lindgrens barnsjukhus på vån 5 och hade fått syrgas som hon hade andats bra med. Han skulle komma tillbaka en timme senare för att få veta hur undersökningen gått och hur vår dotter mådde.
Själv hade jag spruckit väldigt lite enligt barnmorskorna och totalt syddes jag med 7 stygn. Först sprayades vajajnan med bedövningsspray och sedan fick jag bedövning med spruta. Att bli sydd gjorde inte ont men jag kände väldigt tydligt vad som hände där nere.

13.30 – Valdemar tittade till vår dotter
En timme senare lämnade älsklingen mig för att åka ned till Astrid Lindgrens neonatalavdelning för att se hur det gått med undersökningen.
Barnmorskan Nina var klar med att sy mig efter lite assistans från den äldre och mer erfarne barnmorskan Titti som även hade tagit hand om vår dotter när hon kom ut. Jag hade dock fått nått psykbryt och vägrade låta Titti sy mig i vajajnan. ”Neeej, hon får inte sy mig, hon är så hårdhänt”, hade jag upprepat flera gånger. Men sydd blev jag tillslut.

När jag var färdigsydd hade undersköterskan och barnmorskan andra patienter att titta till och jag lämnades på rummet. Jag kände mig ensam och lite övergiven där jag satt i sängen. Allt var overkligt och jag kunde inte riktigt greppa att jag fött barn precis. Rummet var rent och sängkläderna var bytta så det fanns inget tecken på vad som nyss hänt förutom den slappa huden på min mage och värken i mitt underliv.

Jag ringde min mamma för att berätta att jag fött barn och hon grät av lycka. ”Hur mår ni nu då?” frågade hon och jag svarade att jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting och jag kände mig tom. Jag ringde soldaten men hans telefon var avstängd. Här nånstans funderade jag på om jag skulle uppdatera bloggen med nån nyhet, men vad skulle jag skriva? Det fanns inget positivt att dela med sig av just då.

Samtidigt så var Valdemar nere på Astrid Lindgrens barnsjukhus och fick veta att vår dotter mådde bra. Hon hade haft svårt med andningen och den hade inte kommit igång av sig själv. Tydligen kunde bebisar ibland ha svårt att ställa om från att andas genom naveln till att börja använda lungorna, men allt det hade löst sig själv efter 20 minuter från att hon kommit ned på avdelningen och inga av undersökningarna och testerna hade gett något resultat att oroa sig för. Trots hennes dramatiska start på livet så mådde hon bra och visade inga tecken på komplikationer.

Soldaten fick hålla om vår dotter när hon fick syrgas för att hjälpa upp lungor och syrenivå i blodet. Hon fick även en napp doppad i sockervatten som första måltid. Så nu är ”inget-socker”-regeln redan bruten. :)

15.00 – Jag får äntligen träffa vårt underverk Ylva
Uppe på BB Stockholm hade jag fortfarande ingen aning om vad som hänt nere på Astrid Lindgrens så jag ringde tillslut på larmknappen och frågade om jag kunde få träffa mitt barn. Undersköterskan Eva tog ner mig på avdelningen och lite mer än tre timmar efter att jag förlöst vår dotter fick jag träffa henne för första gången, vår finaste Ylva.

Jag kände mig fortfarande omtumlad, det var svårt att förstå att den lilla plutten var min.
I min fantasi hade jag förberett mig på det värsta och när jag sen fick veta att allt var bra med vår lilla tjej så gick det inte att ta in att jag blivit mamma.

Den där totala förlossningslyckan som jag antagit att jag skulle känna när jag fick hålla mitt barn för första gången uteblev. Jag kände mig fortfarande lite tom, men lättad över att Ylva mådde bra.

16.00 – Ylva får permission
Efter att alla provresultat hade kommit in och såg bra ut så fick Ylva permission och kunde följa med oss tillbaka till rummet på BB Stockholm. Äntligen fick jag möjlighet att få lära känna Ylva i lugn och ro tillsammans med pappa soldat! Och om jag inte kände det innan så var det här jag blev helt förälskad i vår underbara dotter.

Ylva somnade strax efter att vi kommit till rummet och sov gott resten av eftermiddagen och kvällen. Och det är slutet på min förlossningberättelse och början på resten av vårt liv som föräldrar till Ylva.

Vår ”födelsebricka” med lite alkoholfri skumpa serverades av personalen på rummet. =)

 

Om du missade första delen, läs den här.

21 JULI 2012
Vi tog hissen upp till BB Stockholms förlossningsavdelning på våning 9 och vi kunde lättat konstatera att de hade ett rum som väntade på oss.

Barnmorskan kopplade upp mig till CTG-maskinen och det konstaterades att värkarna verkligen var igång och regelbundna. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att man som förstagångsföderska alltid blir lite ifrågasatt gällande hur långt fram förlossningen gått, självklart är det en okänd upplevelse och barnmorskorna har gjort detta hundratals gånger, men när man ringer in till förlossningen och de frågar om det är ens första barn så tror de alltid att man överdriver lite och att man kan vänta hemma en stund till. Men det beror säkert på deras tidigare erfarenheter, men det är ju inte alltid så…

03.30 – öppen 5 cm
Det upptäckte nämligen min barnmorska Willemien som gjorde en vaginal undersökning vid 03.30 och kände att jag öppnat mig 5 cm. ”Ojsan, du är ju öppen hela 5 cm!” utbrast hon.
Det fick mig faktiskt att tro att jag skulle ploppa ut barnet i superspeed inom nån timme, men så var det ju självklart inte. Barnmorskan hade känt att det var riktigt mycket vatten innanför hinnan vid livmodertappen och bestämde sig för att ta hål på den.
Tydligen hade mitt vatten bara fått ”pyspunka” tidigare och kanske var det så att båda hinnorna inte gått sönder eller så hade det bara blivit ett litet hål högt upp nära min bröstkorg så lite fostervatten skvalpade ut då och då.
När hon tog hål på hinnorna och två liter kroppsvarmt fostervatten forsade ut mellan mina ben och ner på sängen, golvet och barnmorskans skor och byxor, så insåg jag att okej,
NU har vattnet gått.

04.30 – Sterila kvaddlar
Värkarna tilltog och gjorde mer och mer ont och jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag litade på att barnmorskan skulle välja lämplig smärtlindring åt mig men att jag gärna skippade akupunktur och affirmering och annat lull-lull.
Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar, vilket hon beskrev som att få några getingstick där man har som mest ont och efter att getingstinget släppt skulle det kännas bättre.
Hon sa att väldigt många upplevde smärtlindring genom metoden och att det kunde vara ett bra alternativ för mig som redan öppnat mig så mycket. Jag bestämde mig för att prova och en undersköterska och barnmorskan tog plats på varsin sida om sängen och med en spruta var stack de mig snabbt 8 gånger tillsammans på nedre delen av magen.
Jag skrek som en stucken gris, det kändes som den värsta smärtan någonsin och jag grät och skrek som ett barn som vill ha sin mamma.
Effekten av de sterila kvaddlarna uteblev helt och lämnade bara en svidande känsla och en ännu ömtåligare mage. Nu i efterhand så skulle jag inte rekommendera det till någon, men resultatet är ju som sagt individuellt.

06:00 – öppen 8 cm
Barnmorskan tyckte att jag öppnade mig väldigt fort och att öppningsarbetet gått så bra att snart var det nog dags. Jag hade öppnat mig 8 cm och inte fått någon mer smärtlindring än sterila kvaddlar som inte gett något resultat. Mina värkar hade dock börjat ta av min styrka och jag fick lustgas för att orka de sista två centimeter som återstod.
CTG mätningen fungerade ganska dåligt och maskinen tappade ofta kontakten med barnet vid mätning utanpå magen så barnmorskan satte i en skalp-CTG på bebisen, en avläsare som var fäst på bebisens huvud mellan mina ben. Det kändes hemskt att en liten skruv redan hade borrat sig in i vår bebis skalp och att hon fått detta bemötande innan hon ens kommit ut i världen.
Jag fick prova att sitta på en pilatesboll ett tag men det kändes inte alls bra och undersköterskan satt bakom mig och försökte pressa mig ner i bollen när jag försökte resa mig, vilket bara var obehagligt.
Två timmar senare var värkarna så kraftiga att det kändes som att lustgas inte hjälpte något alls. Jag bara skrek och hade ont, men inget hjälpte.

08:51 – Epiduralbedövning – räddningen!
Jag hade mentalt redan gett upp för länge sedan när epiduralen sattes in. Jag var bara så utmattad. Jag hade andats in så mycket lustgas att jag knappt märkte av narkosläkarens närvaro. Efter att epiduralen sattes in så tog min kropp en lättnadens suck och jag somnade.
Jag vaknade någon timme senare och kände mig som en ny människa. Det kändes som att jag sovit i hundra år och att jag hade hur mycket energi som helst, och bäst av allt – ingen smärta.

Så här glad var jag en timme efter epiduralbedövning

När jag somnade efter att epiduralen börjat verka passade även älsklingen på att sova lite. Han var helt slut och vi lät honom sova ända tills det var dags för krystvärkarna.

Här hade jag någon peak på epiduralen, jag var superglad och inte särskilt intresserad av att fortsätta förlossningen, jag mådde bra och ville helst hem och sova.

11.00 – Världens godaste glassdrink
Jag fick först sitta en stund på en låg pall som såg ut som en halv toalettring. Bara genom att sitta på den så blev det tryck nedåt och jag tyckte det var ganska obehagligt för man kände sig väldigt bajsnödig. Vanligtvis sitter ens partner bakom en och man vilar bakåt med partnern som stöd, men jag hade den fantastiska barnmorskan Eva som stöttade mig när min älskling sov.
Eva satt och gav mig ansiktsmassage och så sattes värkstimulerande dropp in eftersom de ville att epiduralen fortfarande skulle ha lite verkan under krystvärkarna.

Jag fick lägga mig i sängen en stund senare och fick en fantastiskt god glassdrink med jordgubbssmak, undersköterskan Eva sa att den bara ges en gång mellan öppningsvärkar och krystvärkar för att ge extra energi till mamman. Det var typ det godaste jag nånsin druckit kändes det som. (Är helt övertygad om att det är nån superdrog i drinken för jag kunde inte sluta tänka på den senare, ville bara ha mer. Haha!)

11: 32 – Krystvärkarna startar
Jag hann lägga mig ned och sörpla lite på glassdrinken innan krystvärkarna startade. Efter att de startat gick allt så himla fort. Jag minns mest att jag skrek ”Jag vill inte!” om och om igen. Barnmorskan hade förklarat för mig lite snabbt att trots epiduralen så skulle smärtan av att pressa ut barnet ur underlivet inte vara helt smärtfritt, så jag skulle inte räkna med att inte känna något.
Min soldat hade vaknat av mina skrik och kom för att stötta mig i slutfasen. När det var dags att krysta och pressa på så använde jag först det mesta av min energi till att skrika att jag ville hem eller att jag inte ville, eller helt enkelt bara skrika rakt ut. Soldaten sa att jag hade klämt rejält i hans hand men det har jag inget minne av.
Jag andades lustgas frenetisk och slutade inte förrän jag var halvt medvetslös och undersköterskan eller soldaten slet masken ur händerna på mig. Jag minns att barnmorskan försökte kommunicera med mig men att jag var helt borta och allt snurrade.
Barnmorskan hade en blöt varm handduk i sin ena hand och med handduken emellan höll hon ett finger i analöppningen. Jag hade ingen jäkla aning om varför de gjorde detta och jag skrek upprepade gånger ”Ta boooort handen!!!!
Efteråt berättade barnmorskan Nina att det inte var läge att ta den diskussionen då och fortsatte att hålla sitt finger i mitt anus. Senare förklarade hon att den varma handduken hjälpte till att mjuka upp och de höll fingret i analöppningen för att kunna känna så att man inte spricker onödigt mycket så de kan hålla tillbaka barnet lite om det behövs.
Nina lyckades få mig att koncentrera min energi på att krysta istället för att skrika och på 5-6 värkar så var det hela över.

11:46 – En flicka föds
Efter den sista krystvärken var det faktiskt nästan som ett blött plopp och hela kroppen slappnade av. Massor med vatten, blod och gud vet vad forsade ut och jag och älsklingen tittade ned för att se vår dotter.
En till barnmorska som jag inte märkt i rummet tidigare stod vid sängkanten och höll i bebisen. Bebisen var blå och det var helt knäpptyst i rummet. Varför skriker hon inte? frågade jag Valdemar och tittade oroligt på honom.

Varför är det helt tyst?…

Den nya barnmorskan tittade på Valdemar och sa ”Pappa kan följa med oss till rummet bredvid.” Så lämnade alla rummet utom barnmorskan Nina…

Jag funderade ett tag på om jag skulle göra det här, mest för att jag kände att jag skämdes lite över hur mycket bristningar jag fått.
Men eftersom man inte kan styra över om och hur mycket bristningar man får eftersom det är helt individuellt, genetiskt och dessutom hjälper det inte med dyra krämer eller idogt smörjande (trust me, i know…) så det är faktiskt bara att acceptera att jag fick så här mycket bristningar på magen, men jag fick ju även världens finaste skatt som gömde sig därinne.

Min stooora mage ett dygn innan vi åkte in till BB!