Jag vill börja med att tacka alla mina fina läsare som tittat in även fast uppdateringen varit så långsam den här första veckan efter att Ylva kommit. Jag är oerhört tacksam över att ha så fantastiska läsare och fina människor omkring mig.

Jag tänkte gå tillbaka till den 20 juli efter att vi lämnat BB Stockholm för att invänta igångsättning dagen därpå. Jag satt på tunnelbanan och skrev hur frustrerad jag var över att behöva åka hem igen (läs inlägget här), och sedan att värkarna kom igång när vi satt på tunnelbanan (läs inlägget här).

20 JULI 2012

Vi köpte med oss mat från vårt lokala sushiställe och gick hem för att äta. När vi väl var innanför dörren kändes värkarna allt oftare och jag hade svårt att få i mig maten vi köpt.

Jag laddade ned appen värktimer i appstore för att hålla koll på hur ofta värkarna kom. Appen kostar 7 kr och är väldigt enkel, man kan använda deras webbtimer också om man hellre vill det. När jag laddat ned värktimern så var det ändå inte helt självklart, jag timade mig själv och nollställde timern flera gånger för jag tyckte inte riktigt att det var självklart när en värk började och slutade. Var det samma värk? Är det här en ny värk?

Men efter att både jag och Valdemar klockat värkarna flera gånger så kom de med ca 7 minuters mellanrum och höll i sig i ca 30 sekunder. Varje värk gjorde väldigt ont och älsklingen blev lite orolig och ville ringa in till BB för att se när det skulle vara dags att åka in. Barnmorskan som svarade meddelade att det för tillfället var helt fullt på sjukhuset och att mina värkar kom så sällan att jag antagligen kunde komma in dagen efter som det var bestämt från början. Om jag var tvungen att komma in nu så skulle de behöva hänvisa mig till ett annat sjukhus så det var bäst att vänta tills jag hade tre värkar på 10 min och att varje värk då skulle hålla i sig i ca 1 min.

Jag höll ut så länge jag orkade men tillslut så kändes det som att värkarna kom hela tiden. På bilden här ser ni mina sista värkar innan jag gav upp timern och började förbereda mig för att ta mig till taxin.

Även fast jag förstod att bebisen var på väg och att vi antagligen inte skulle komma tillbaka förrän efter att hon var född så tog vi ändå inte med vagnen som vi hade planerat.
Jag var antagligen i total förnekelse gällande att förlossningen börjat och vi tog bara BB-väskan med saker till bebisen, våra datorer och ett eget ombyte.
Min soldat var nog också i någon form av chock, efter att han hade pratat med BB Stockholm och fått klartecken att vi fick åka in till dem men att vi borde försöka hålla ut en timme till så ringde han och bokade en taxi till 02.15. På vägen ut genom dörren packade han ner en morakniv (rättelse: en amerikansk combat knife, påpekar soldaten). Jag råkade se kniven på sjukhuset några dagar senare och fick förklaringen att min älskling hade känt sig skyldig att skydda sin blivande familj och gravida sambo och att han inte känt sig trygg mitt i natten i Stockholm. Jag frågade honom om han trodde att någon skulle attackera oss på de 100 meter vi gick till taxin och han tyckte nog att det var lika lustigt som jag i efterhand.

Vi satte oss i taxin som tog oss till Danderyds Sjukhus och BB Stockholm. Taxichauffören var väldigt obekväm med situationen och frågade mig upprepade gånger om jag kände mig illamående och behövde spy, han körde i ilfart till sjukhuset och drog nog en lättnadens suck när han släppte av oss utanför sjukhuset.

Tweet