Läs del 1 och del 2 om du missat dem.

21 JULI 2012 klockan 12.00
Hela upplevelsen kändes overklig. Jag hade precis fött vårt barn men inget var som jag föreställt mig. Istället för ett första illskrik hade rummet fyllts av tystnad och soldaten hade inte fått klippa navelsträngen, den hade varit hårt virad runt vår dotters hals två varv. Barnmorskan Titti hade rusat iväg till ett akutrum i korridoren med soldaten och undersköterskor i släptåg.

Jag var omtumlad, orolig och trött. Flera gånger hann jag undra om allt hade varit förgäves, månaderna som gravid med sjukskrivning och förlossningen. Levde bebisen?
En stund senare kom barnmorskan Titti in med vår dotter och la henne på mitt bröst, jag kände mig halvt medvetslös av allt som hänt och blev förvånad när jag plötsligt hade en bebis på bröstet. Jag skulle precis lägga min hand på mitt barn för första gången när barnmorskan sa att bebisen förlorar färg och blir blå, snabbt försvann hon med bebis och min älskling följde med.

Ovissheten var värst, jag hade ingen aning om vad som hände med bebisen. Barnmorskan Nina stannade hos mig och masserade min mage för att få moderkakan att släppa från livmoderväggen. Hon drog och lirkade med navelsträngen för att hjälpa till och efter ett tag krystade jag ut moderkakan. Massagen av magen gjorde väldigt ont och efter att moderkakan släppt blödde jag ganska mycket. I journalen läste jag senare att jag fått dropp för att blödningen skulle avstanna. Jag kommer ihåg att Nina visade mig moderkakan och hinnorna men nu i efterhand har jag faktiskt inget minne av hur det såg ut. Märkligt.

12.30 – Att bli sydd i vajajnan
Älsklingen kom tillbaka till rummet när jag skulle sys i vajajnan (lånat ord från www.attvaranagonsfru.se). Han hade inte så mycket att rapportera, men vår dotter hade blivit inskriven på Astrid Lindgrens barnsjukhus på vån 5 och hade fått syrgas som hon hade andats bra med. Han skulle komma tillbaka en timme senare för att få veta hur undersökningen gått och hur vår dotter mådde.
Själv hade jag spruckit väldigt lite enligt barnmorskorna och totalt syddes jag med 7 stygn. Först sprayades vajajnan med bedövningsspray och sedan fick jag bedövning med spruta. Att bli sydd gjorde inte ont men jag kände väldigt tydligt vad som hände där nere.

13.30 – Valdemar tittade till vår dotter
En timme senare lämnade älsklingen mig för att åka ned till Astrid Lindgrens neonatalavdelning för att se hur det gått med undersökningen.
Barnmorskan Nina var klar med att sy mig efter lite assistans från den äldre och mer erfarne barnmorskan Titti som även hade tagit hand om vår dotter när hon kom ut. Jag hade dock fått nått psykbryt och vägrade låta Titti sy mig i vajajnan. ”Neeej, hon får inte sy mig, hon är så hårdhänt”, hade jag upprepat flera gånger. Men sydd blev jag tillslut.

När jag var färdigsydd hade undersköterskan och barnmorskan andra patienter att titta till och jag lämnades på rummet. Jag kände mig ensam och lite övergiven där jag satt i sängen. Allt var overkligt och jag kunde inte riktigt greppa att jag fött barn precis. Rummet var rent och sängkläderna var bytta så det fanns inget tecken på vad som nyss hänt förutom den slappa huden på min mage och värken i mitt underliv.

Jag ringde min mamma för att berätta att jag fött barn och hon grät av lycka. ”Hur mår ni nu då?” frågade hon och jag svarade att jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting och jag kände mig tom. Jag ringde soldaten men hans telefon var avstängd. Här nånstans funderade jag på om jag skulle uppdatera bloggen med nån nyhet, men vad skulle jag skriva? Det fanns inget positivt att dela med sig av just då.

Samtidigt så var Valdemar nere på Astrid Lindgrens barnsjukhus och fick veta att vår dotter mådde bra. Hon hade haft svårt med andningen och den hade inte kommit igång av sig själv. Tydligen kunde bebisar ibland ha svårt att ställa om från att andas genom naveln till att börja använda lungorna, men allt det hade löst sig själv efter 20 minuter från att hon kommit ned på avdelningen och inga av undersökningarna och testerna hade gett något resultat att oroa sig för. Trots hennes dramatiska start på livet så mådde hon bra och visade inga tecken på komplikationer.

Soldaten fick hålla om vår dotter när hon fick syrgas för att hjälpa upp lungor och syrenivå i blodet. Hon fick även en napp doppad i sockervatten som första måltid. Så nu är ”inget-socker”-regeln redan bruten.

15.00 – Jag får äntligen träffa vårt underverk Ylva
Uppe på BB Stockholm hade jag fortfarande ingen aning om vad som hänt nere på Astrid Lindgrens så jag ringde tillslut på larmknappen och frågade om jag kunde få träffa mitt barn. Undersköterskan Eva tog ner mig på avdelningen och lite mer än tre timmar efter att jag förlöst vår dotter fick jag träffa henne för första gången, vår finaste Ylva.

Jag kände mig fortfarande omtumlad, det var svårt att förstå att den lilla plutten var min.
I min fantasi hade jag förberett mig på det värsta och när jag sen fick veta att allt var bra med vår lilla tjej så gick det inte att ta in att jag blivit mamma.

Den där totala förlossningslyckan som jag antagit att jag skulle känna när jag fick hålla mitt barn för första gången uteblev. Jag kände mig fortfarande lite tom, men lättad över att Ylva mådde bra.

16.00 – Ylva får permission
Efter att alla provresultat hade kommit in och såg bra ut så fick Ylva permission och kunde följa med oss tillbaka till rummet på BB Stockholm. Äntligen fick jag möjlighet att få lära känna Ylva i lugn och ro tillsammans med pappa soldat! Och om jag inte kände det innan så var det här jag blev helt förälskad i vår underbara dotter.

Ylva somnade strax efter att vi kommit till rummet och sov gott resten av eftermiddagen och kvällen. Och det är slutet på min förlossningberättelse och början på resten av vårt liv som föräldrar till Ylva.

Vår ”födelsebricka” med lite alkoholfri skumpa serverades av personalen på rummet. =)

Tweet